Kläder

Den globala jakten på billig arbetskraft

Den kallas för ”kapplöpningen mot botten”, mekanismen att klädproduktionen hela tiden flyttas till de länder där arbetskraften är som billigast. För länge sedan syddes kläder i Sverige, därefter sydeuropeiska länder, sedan Japan och Taiwan. I dag har masstillverkningen av kläder flyttat till länder som Kina, Bangladesh, Kambodja och Pakistan, där det finns gott om billig arbetskraft. Nästa steg är outforskade tillverkningsregioner som Afrika.

Att människor i de här länderna får möjlighet till arbete när stora klädföretag förlägger sin produktion där kan förstås ses som någonting positivt. Men i de fall där företagen inte tar sitt sociala och miljömässiga ansvar riskerar resultatet att bli det omvända – en exploatering av både människor och miljö.

Låga löner, långa dagar och farliga arbetsplatser

Det finns tre kärnproblem i massproduktionen av kläder som den ser ut i dag:

• Lönerna: Även om de flesta svenska klädföretag i dag kräver att de fabriker de anlitar ska betala den lagstadgade minimilönen i det aktuella landet är den summan ofta för låg för att arbetaren ska kunna leva ett okej liv på den. Vi menar att företag måste arbeta för att betala ut levnadslön. Vi skriver mer om det här.
• Arbetstiderna: Att de som syr våra kläder jobbar sex eller sju dagar i veckan är mer regel än undantag i dag. I många fall behöver de anställda arbeta mycket övertid för att få ekonomin att gå ihop. Resultatet kan bli arbetsveckor på över 70 timmar.
• Säkerheten: I framförallt Bangladesh är fabriksbyggnadernas dåliga konstruktion ett stort bekymmer. 2013 rasade en stor fabrik, i Bangladeshs huvudstad Dhaka, samman och 1134 arbetare förlorade livet. Även om säkerhetsfrågan nu tas på större allvar är det fortfarande många fabriker i produktionsländerna där brandskyddet brister, temperaturen är så hög att människor svimmar eller blir sjuka och där säkerhetsutrustning saknas för arbetarna.

Hur jobbar klädföretagen med arbetsförhållanden?

I dag har de stora spelarna på den svenska klädmarknaden formulerat så kallade uppförandekoder, alltså regler som deras leverantörer måste följa och som i förlängningen också är ett löfte från klädföretaget till konsumenten. Reglerna kan gälla både arbetsmiljö, miljö i stort, arbetstider och rätten att organisera sig i en fackförening.

För att försäkra sig om att reglerna i uppförandekoden faktiskt följs genomför en del av klädföretagen rutinmässiga kontroller hos sina leverantörsfabriker. Men i de allra flesta fall finns ingen insyn eller oberoende övervakning av att arbetet går framåt, så kontrollerna är ingen garanti för att arbetsvillkoren förbättras på fabrikerna. Det är viktigt att klädföretagen bidrar till att förbättra arbetsförhållanden, och inte vältrar över hela ansvaret och kostnaden på sina leverantörer.

Fair Action uppmanar klädföretag att:

• offentliggöra vilka fabriker de köper ifrån så att fackföreningar och arbetsrättsorganisationer kan få insyn i hur arbetsvillkoren ser ut
• se över vilket pris de betalar till leverantörerna, så att de inte pressar ner priserna så mycket att arbetarnas löner hålls nere
• sprida ordrar jämt och ge tillräckligt med tid till leverantören att producera ordern, så att de anställda kan ha ett jämnt arbetstempo och rimliga arbetstider

Fair Action arbetar också för att det ska bli lagkrav på företag att respektera mänskliga rättigheter och anställdas rättigheter när de köper in kläder från andra länder.

För den vetgirige: Lite fakta

Den svenska modebranschen växer så det knakar. 2019 uppgick försäljningen till 166 miljarder kronor. Ökningen har varit 67% sedan 2007, då försäljningen uppgick till 99 miljarder. I Sverige finns runt 13 000 företag inom mode och textil.

Sverige är hemmaplan för världens näst största klädföretag – H&M. Det är bara spanska företaget Inditex, ägare av bland annat Zara, som är större. 2021 gjorde H&M en vinst på drygt 11 miljarder kronor.