Gurgîn Bakircioglu tipsar
Gurgîn har specialiserat sig på att skriva och föreläsa om sociala orättvisor, klimaträttvisa för orten och låginkomsttagare, minimalism och djurrätt. Instagram är den huvudsakliga kanalen där han delar med mig av sina tankar och tar upp filosofiska och utmanande frågor, förklarar vad klimaträttvisa innebär i en svensk kontext, och betonar behovet av att främja, förbättra och utveckla existentiell resiliens i förorterna.
Ta dina sociala medier till nästa nivå
Många individer i dagens tid använder redigeringsverktyget Canva som ett medel för att bearbeta och förädla sina sociala medieinlägg. Canva möjliggör en utloppskanal för kreativitet, där användarna kan förvandla sina inlägg till visuella mästerverk som fångar ögat. Utforska detta kraftfulla verktyg och fördjupa dig i dess funktioner för ytterligare förståelse.
Så gör Therése Lindgren
Youtube-drottningen och influencern Therése Lindgren börjar nu ställa hållbarhetskrav på modeföretag hon ska samarbeta med. Fair Action har hjälpt till att ta fram kriterierna och vi är otroligt glada då de kommer göra skillnad framöver.
– Jag har kommit till punkten där jag känner att jag inte längre kan stå för att göra reklam för vissa modeföretag. Och det har att göra med modeindustrins negativa klimatpåverkan och fabriksarbetarnas dåliga villkor, säger Therése Lindgren till Aftonbladet.
Från och med nu måste företag som vill samarbeta med Therese bland annat kunna berätta hur mycket de som syr kläderna tjänar, och om sömmerskorna kan organisera sig fackligt. De företag som köper från Bangladesh måste också skriva på arbetsmiljöavtalet om säkra fabriker.
Dessutom kommer hon av klimatskäl att prioritera modeföretag vars affärsmodell helt utgår från att minimera mängden nyproduktion och förlänga livslängden på det som redan existerar. Exempelvis genom second hand, delning, uthyrning, reparation och remake/upcycle.
Alla 11 hållbarhetskriterierna kan ni läsa hos Aftonbladet
Tack Therese som tar täten i den här frågan, nu hoppas vi att fler influencers följer efter! Och tack Johanna Leymann som jobbat hårt med kriterierna.
Foto: Ellen Waldton
Kläder
Majoriteten av de kläder vi köper i dag är sydda i länder som Kina, Bangladesh och Kambodja där skyddet för arbetarnas rättigheter är svagt. Kvinnorna som är anställda i fabrikerna jobbar upp till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, men kan i de allra flesta fall ändå inte klara sig på sin lön.
Den globala jakten på billig arbetskraft
Den kallas för ”kapplöpningen mot botten”, mekanismen att klädproduktionen hela tiden flyttas till de länder där arbetskraften är som billigast. För länge sedan syddes kläder i Sverige, därefter sydeuropeiska länder, sedan Japan och Taiwan. I dag har masstillverkningen av kläder flyttat till länder som Kina, Bangladesh, Kambodja och Pakistan, där det finns gott om billig arbetskraft. Nästa steg är outforskade tillverkningsregioner som Afrika.
Att människor i de här länderna får möjlighet till arbete när stora klädföretag förlägger sin produktion där kan förstås ses som någonting positivt. Men i de fall där företagen inte tar sitt sociala och miljömässiga ansvar riskerar resultatet att bli det omvända – en exploatering av både människor och miljö.
– Allt som jag tjänar måste jag lägga på det allra mest nödvändiga, säger Barsha Islam, 25, som syr åt H&M i Bangladesh. Om jag hade mer pengar skulle jag spara lite och skicka det till min dotter, fortsätter hon. Foto: Jonas Gratzer
Låga löner, långa dagar och farliga arbetsplatser
Det finns tre kärnproblem i massproduktionen av kläder som den ser ut i dag:
Hur jobbar klädföretagen med arbetsförhållanden?
I dag har de stora spelarna på den svenska klädmarknaden formulerat så kallade uppförandekoder, alltså regler som deras leverantörer måste följa och som i förlängningen också är ett löfte från klädföretaget till konsumenten. Reglerna kan gälla både arbetsmiljö, miljö i stort, arbetstider och rätten att organisera sig i en fackförening.
För att försäkra sig om att reglerna i uppförandekoden faktiskt följs genomför en del av klädföretagen rutinmässiga kontroller hos sina leverantörsfabriker. Men i de allra flesta fall finns ingen insyn eller oberoende övervakning av att arbetet går framåt, så kontrollerna är ingen garanti för att arbetsvillkoren förbättras på fabrikerna. Det är viktigt att klädföretagen bidrar till att förbättra arbetsförhållanden, och inte vältrar över hela ansvaret och kostnaden på sina leverantörer.
Fair Action uppmanar klädföretag att:
Fair Action arbetar också för att det ska bli lagkrav på företag att respektera mänskliga rättigheter och anställdas rättigheter när de köper in kläder från andra länder.
