Fair Action på Aftonbladet Debatt: Girl power eller girl poverty?
”Feminist cutie” står det på t-shirten i kollektionen som H&M lanserade tillsammans med popstjärnan Zara Larsson i våras. De glammiga plaggen har knallrosa grafiska tryck och feministiska budskap. Förra året fick en thaiboxare, en tjej med orakad armhåla och en transkvinna visa H&M:s höstmode till låten ”She’s a lady”. Men samtidigt som H&M tjänar miljoner på de påkostade kampanjerna tvingas de som syr kläderna kämpa för något så grundläggande som en lön som räcker till näringsriktig mat.
hm_armhalor_final
Bangladesh är H&M:s näst största produktionsland och i de över 250 fabrikerna är det framförallt kvinnor som jobbar. Här är genomsnittslönen ca 700 kr i månaden – till och med under Världsbankens fattigdomsgräns. Många har därför inte ens råd med ordentlig mat, och det är vanligt att sömmerskorna och deras barn lider av undernäring. De låga lönerna innebär att trots att sömmerskorna jobbar 60 timmar per vecka har de inget annat val än att leva i små plåtskjul i slummen som blir stekheta i solen och som läcker in vatten när det regnar. De delar toalett och kök med många andra och har oftast inte tillgång till rent vatten. En granskning från januari i år visade också att textilarbetare på H&M:s fabriker tjänar så lite att de tvingas låta sina barn börja jobba för att bidra till familjens försörjning.
H&M är världens näst största modeföretag och den största inköparen av kläder från Bangladesh. Förra året gjorde företaget en vinst på nästan 19 miljarder kronor. I kontrast till miljardvinsten skulle en sömmerska i Bangladesh bara behöva 900 kronor mer i månaden för att kunna leva på sin lön. H&M har alltså råd att höja ribban och ge sömmerskorna mer pengar i fickorna.
I november 2013 gick H&M ut och presenterade sin plan för att uppnå levnadslön, i vilken man lovade att 850 000 arbetare ska ha möjlighet till rättvisa löner senast 2018. Men trots löftet ligger lönerna på fabrikerna i Bangladesh, Kambodja, Burma och Indien bara marginellt över de lagstadgade minimilönerna, det vill säga den lägsta lönen en arbetsgivare får betala en anställd. Räknar man bort inflationen och granskar om sömmerskornas faktiska köpkraft har ökat – den så kallade reallönen – är resultaten ännu mer nedslående: I Bangladesh har reallönerna i princip stått still sedan 2014.
H&M har inte heller satt en siffra på vad de anser att en rättvis levnadslön är. Istället säger H&M att det är de anställdas egen uppfattning av vad en levnadslön är som de vill använda. H&M menar också att det är upp till de anställda att förhandla upp sina löner. Vi håller med om att det är nödvändigt att underlätta för facklig organisering och viktigt för lönerna på lång sikt, men hur hanterar H&M problemet på kort sikt; att arbetare inte ens har mat för dagen?
Om H&M menar allvar med sitt engagemang för både levnadslöner och kvinnors rättigheter är det hög tid att lägga i en till växel:
1. Ställ krav på högre löner och köp mer kläder från fabriker som följer kraven.
2. Betala schyssta inköpspriser för plaggen – ge fabrikerna möjlighet att höja lönerna.
3. Öka trycket på regeringarna i produktionsländerna att höja minimilönerna.
Så H&M, ni är världens nästa största klädföretag och kan ge hundratusentals kvinnor möjligheten att ta sig ur fattigdom. De som syr era kläder kräver inget glammigt liv, de kräver att kunna äta sig mätta och att ha råd att sätta sina barn i skolan. Är ni beredda att stå upp för global girl power på riktigt?
Ulrika Urey, kanslichef Fair Action
Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges Kvinnolobby
