Fair Actions efterforskningar visar att textilavfall är ett systematiskt problem som bottnar i ohållbara affärsmodeller. Modeller som bygger på överproduktion, som driver på överkonsumtion och där någon annan får hantera avfallet.  

Ett dolt avfallsberg 

Trots problemets omfattning saknas konkreta siffror över hur mycket som faktiskt produceras och ger upphov till textilavfall. Endast 12 procent av de största modeföretagen redovisar sina produktionsvolymer. Europeiska miljöbyrån pekar dessutom på att 22–43 procent av returnerade plagg bränns, istället för att säljas igen, för att det är helt enkelt mer lönsamt för modeföretagen.  

Bara under 2024 slängde vi svenskar omkring 7–9 kilo textil per person i hushållssoporna, trots att 40 procent egentligen hade kunnat användas längre eller återanvändas. När en ny textillagstiftning förbjöd att slänga kläder i hushållssoporna, blev mängden textilavfall snabbt tydligt. Insamlingskärlen blev överfulla och kommuner saknade kapacitet för att kunna hantera allt i den takt som textilerna kom in.  

Är återvinning en myt? 

Idag blir mindre än 1 procent av kläder till nya kläder. Storskalig och effektiv textilåtervinning existerar inte i praktiken. Den första automatiska klädsorteringsmaskinen i hela världen, Siptex i Malmö, ska säljas – för att efterfrågan på återvunna textilier inte matchar inflödet.  

Både privatpersoner och företag väljer att donera plagg till ideella organisationer, men även där uppstår problem. Infrastruktur och efterfrågan räcker inte till för att hantera den enorma mängden oönskade kläder som strömmar in. Endast 10 procent av kläddonationer säljs på den nordiska andrahandsmarknaden, medan exempelvis Myrorna uppskattar att de endast kan sälja 25 procent av all textil de får in i Sverige. 

Vad händer med resten? Majoriteteten exporteras vidare, först inom Europa, sedan till länder i Afrika och Asien. I Afrika säljs cirka 60 procent vidare på den inhemska andrahandsmarknaden, men det innebär att 40 procent blir avfall, och dumpas på stränder, i naturen och i havet. I Sverige saknas kapaciteten att ta hand om vårt eget textilavfall, samtidigt som Afrika och Asien förväntas ta hand om majoriteten av Europas insamlade textilier.  

Här kan du följa textiliernas resa:

Ett ansvar som skjuts vidare 

Modeföretagen fortsätter att överproducera plagg utan att ta ansvar för vad som händer när plaggen inte används längre. Mycket av det som slängs är inte uttjänt nog för att räknas som avfall, utan kan egentligen återanvändas. Textilavfall är inte bara ett konsumtionsproblem, utan ett produktionsproblem med en hög omsättning av nya klädkollektioner som gör återanvändning till undantag istället för norm.  

Ett efterlängtat producentansvar  

Den 16 oktober 2025 beslutade den Europeiska Unionen om ett utökat producentansvar för textilier. I praktiken innebär det att modeföretag blir ekonomiskt ansvariga för textil och skor de själva sätter på marknaden. Detta är ett steg framåt för cirkularitet inom modeindustrin, men det återstår att se hur det kommer att implementeras.  

Ny granskning om textilavfall 

Snart släpper Fair Action en fördjupad granskning om hur svenska modeföretag hanterar textilavfall. Hur ser deras arbete med cirkularitet ut idag? Hur transparenta är dem? 

Håll utkik på vår hemsida och i våra sociala medier för släppet av granskningen! 

Redan nu kan du dock läsa vårt faktablad där vi följer klädernas (och textilavfallets) resa:

För frågor om granskningen, vänligen kontakta Lisa Fredriksson (projektledare), på lisa@fairaction.se.