KappAhl och Lindex vänder sömmerskorna i Bangladesh ryggen

KappAhl och Lindex är bägge storkunder hos klädfabrikerna i Bangladesh, där lönerna bara är strax över Världsbankens fattigdomsgräns. Men trots att mer än var tredje plagg som modekedjorna säljer är från Bangladesh gör företagen inte tillräckligt för att se till att sömmerskornas löner räcker till att försörja sig och sina barn, visar en ny rapport från Fair Action.

Syeda Talukdar, 19, jobbar på en fabrik i Bangladesh som producerar kläder åt svenska Kappahl. Namnen i rapporten är fingerade. Foto: Jonas Gratzer

Omkring 80 procent av de anställda i Bangladeshs textilsektor är kvinnor, och klädföretagen framhåller gärna att de bidrar till kvinnors ekonomiska frigörelse. Men de sömmerskor som Fair Action intervjuat som syr åt KappAhl och Lindex målar upp en annan bild: de måste ofta låna pengar för att få ekonomin att gå ihop och har svårt att ha råd med skolavgifter och sjukvård till barnen.

– Om min son blir sjuk så måste jag låna pengar från grannarna för att ta honom till doktorn, säger Syeda Talukdar*, 19 år som syr åt KappAhl.

Kvinnorna uppger också att det första de skulle satsa på om de fick mer pengar är sina barns framtid:

– Jag skulle vilja ge honom en bra utbildning men jag vet inte hur det ska gå till. Min lön är väldigt låg, fortsätter Syeda Talukdar.

Även Lindex-sömmerskornas lönekuvert är tunna: de tjänar i snitt mindre än hälften av vad de skulle behöva för att ha råd med ordentlig mat, sjukvård och drägligt boende.

– Klädföretagen skapar viktiga arbetstillfällen, men det måste vara jobb med löner det går att klara sig på. Genom att se till att lönerna höjs kan Lindex och KappAhl lyfta sömmerskorna och deras barn ur fattigdom, säger Maria Sjödin, författare till rapporten på Fair Action.

Fair Action har totalt intervjuat åtta textilarbetare som jobbar hos leverantörer till H&M, KappAhl, Lindex och MQ. I snitt tjänar de motsvarande 760 kr i månaden, vilket är så lite att det strider både mot företagens egna regler och mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter. De intervjuades lönenivå är representativ för vad textilarbetare i landet tjänar, enligt tidigare studier och experter i Bangladesh. Följderna blir ett kämpigt och otryggt liv, där sjukdom och oro är vanligt.

Från december i år kommer minimilönen i landet att höjas till motsvarande 840 kr i månaden, vilket bara är hälften av vad lokala fackföreningar krävt. Många befarar också att den höga inflationen och stigande hyror kommer att urholka textilarbetarnas köpkraft.

Trots att de låga lönerna i landet varit kända i flera decennier saknar alla fyra företagen mätbara mål för att höja lönerna de kommande åren. Inget av företagen har heller planer på att köpa in mer kläder från fabriker där arbetarna tjänar bättre.

I rapporten lyfter Fair Action fram att modekedjorna måste vara med och dela på kostnaden för högre löner, och att det inte behöver innebära särskilt mycket högre priser för shoppande svenskar:

– Om priset på en t-shirt höjs med bara 1 krona, skulle sömmerskan kunna få en lön som går att klara sig på, säger Maria Sjödin.

För mer information och intervjuer, vänligen kontakta: Maria Sjödin, kommunikationsansvarig, Fair Action, 08-643 43 64, maria@fairaction.se

* Av säkerhetsskäl är arbetarnas namn fingerade.