Pernilla Wahlgren flyr ansvar för klädkollektion

Expressen avslöjade nyligen att sömmerskor som tillverkar kläder till kändiskollektionerna på Gekås tjänar mindre än fem kronor i timmen – hälften av vad de behöver för att försörja sig. I söndags publicerades en ny granskning från fabrikerna som levererar till Lager 157. Även där har de anställda så låga löner att de inte räcker för att tillgodose grundläggande mänskliga rättigheter.

För oss som jobbar för att förbättra villkoren i modebranschen kommer avslöjandena inte som en chock. Det är så här det ser ut runtom i Asien, där klädindustrin sysselsätter över 60 miljoner människor. Trots reallöneökningar i flera länder de senaste decennierna kan många fortfarande inte äta sig mätta, betala för sjukvård eller låta barnen gå i skolan.

När Pernilla Wahlgren konfronterades med villkoren för dem som syr kläderna hon sätter sitt namn på sa hon: ”Jag hoppas att det här är människor som förhoppningsvis är glada att de får en lön och har ett arbete. Motsatsen är att de skulle ha det ännu värre.”

När omänskliga förhållanden avslöjas kan vi inte krasst konstatera att det kunde ha varit värre – företag måste i stället välja bättre alternativ. Det här är ett återkommande argument från människor som gör miljonvinster på ohållbara förhållanden i textilindustrin – och ett retoriskt grepp för att slippa ta ansvar. Men alternativet till löner som det inte går att leva på är inte sämre löner eller inga löner alls, utan löner som det faktiskt går att leva på.

Just nu pågår det hittills största medborgarinitiativet inom EU för att människorna som syr våra kläder ska ha en lön de kan leva på. Det är en historisk möjlighet för oss som köper kläder att bidra till förändring i branschen. Om initiativet får en miljon underskrifter måste EU-kommissionen utreda frågan om lagkrav på företag att se till att textilanställda får en levnadslön.

Den lag som är på gång inom EU för företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö kan också spela en viktig roll för att förändra modeindustrin. Men då krävs en skarp lagstiftning som klargör att företag måste ta ansvar och respektera mänskliga rättigheter och miljö genom hela värdekedjan. Rent konkret handlar det exempelvis om att företag måste se över sina ohållbara affärsmodeller och betala levnadslöner.

Borde gå i framkant
Då Sverige har en stark modeexport – flera internationellt välkända klädföretag har sin bas här – bör Sverige gå i framkant för hållbart mode. Den förra regeringen ansåg att Sverige skulle bli världsledande i hållbar modeproduktion och konsumtion. Men då räcker det inte att främja cirkulär konsumtion och miljömässigt hållbara materialval. En verkligt hållbar modebransch innebär också att människorna som plockar bomullen, spinner garnet och syr kläderna har inkomster som det går att leva på.

Redan i dag kan du som modekonsument skriva på för levnadslöner i modebranschen, företag kan använda sig av tredjeparscertifieringar som jobbar för bättre inkomster och skriva på de avtal som finns för förbättrad säkerhet på fabrikerna. Regeringen och svenska EU-parlamentariker kan arbeta för en lagstiftning som utkräver företag på ansvar och bidrar till att reformera modebranschen.

När omänskliga förhållanden avslöjas kan vi inte krasst konstatera att det kunde ha varit värre – företag måste i stället välja bättre alternativ.

Av Amira Malik Miller

policyansvarig Fairtrade Sverige

Ulrika Urey

kanslichef Fair action

Alice Blondel

kanslichef Swedwatch