Levnadslön
Majoriteten av de kläder vi köper i dag är sydda i länder som Kina, Bangladesh och Kambodja där skyddet för arbetarnas rättigheter är svagt. Kvinnorna som är anställda i fabrikerna jobbar upp till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, men kan i de allra flesta fall ändå inte klara sig på sin lön.
Den globala jakten på billig arbetskraft
Den kallas för ”kapplöpningen mot botten”, mekanismen att klädproduktionen hela tiden flyttas till de länder där arbetskraften är som billigast. För länge sedan syddes kläder i Sverige, därefter sydeuropeiska länder, sedan Japan och Taiwan. I dag har masstillverkningen av kläder flyttat till länder som Kina, Bangladesh, Kambodja och Pakistan, där det finns gott om billig arbetskraft. Nästa steg är outforskade tillverkningsregioner som Afrika.
Att människor i de här länderna får möjlighet till arbete när stora klädföretag förlägger sin produktion där kan förstås ses som någonting positivt. Men i de fall där företagen inte tar sitt sociala och miljömässiga ansvar riskerar resultatet att bli det omvända – en exploatering av både människor och miljö.
Levnadslön – vad är det?
En levnadslön är den lön en arbetare behöver för att leva ett värdigt liv. Den ska räcka till basbehov som mat, bostad, sjukvård, utbildning – och ha lite över till oförutsedda utgifter och sparande. Till skillnad från minimilön, som ofta sätts politiskt och inte täcker levnadskostnader, är levnadslön ett verktyg för att bekämpa fattigdom och skapa rättvisa arbetsvillkor – särskilt i globala industrier som mode. När företag hänvisar till att de följer nationell lagstiftning och betalar minimilön räcker det alltså inte – dessa löner ligger ofta långt under vad en vanlig person kan klara sig själv på samt kan försörja sin familj med.
Det finns flera initiativ som beräknar vad en levnadslön motsvarar, exempelvis Asia Floor Wage Alliance, samt de som mäter skillnaden mellan en levnadslön och vad arbetarna faktiskt får, exempelvis The Industry We Want. Om du är intresserad av att veta om ett visst företag betalar levnadslöner kan du kolla in Fashion Checker – ett verktyg framtaget av Clean Clothes Campaign.
– Allt som jag tjänar måste jag lägga på det allra mest nödvändiga, säger Barsha Islam, 25, som syr åt H&M i Bangladesh. Om jag hade mer pengar skulle jag spara lite och skicka det till min dotter, fortsätter hon. Foto: Jonas Gratzer
Låga löner, långa dagar och farliga arbetsplatser
Det finns tre kärnproblem i massproduktionen av kläder som den ser ut i dag:
Hur jobbar klädföretagen med arbetsförhållanden?
I dag har de stora spelarna på den svenska klädmarknaden formulerat så kallade uppförandekoder, alltså regler som deras leverantörer måste följa och som i förlängningen också är ett löfte från klädföretaget till konsumenten. Reglerna kan gälla både arbetsmiljö, miljö i stort, arbetstider och rätten att organisera sig i en fackförening.
För att försäkra sig om att reglerna i uppförandekoden faktiskt följs genomför en del av klädföretagen rutinmässiga kontroller hos sina leverantörsfabriker. Men i de allra flesta fall finns ingen insyn eller oberoende övervakning av att arbetet går framåt, så kontrollerna är ingen garanti för att arbetsvillkoren förbättras på fabrikerna. Det är viktigt att klädföretagen bidrar till att förbättra arbetsförhållanden, och inte vältrar över hela ansvaret och kostnaden på sina leverantörer.
Fair Action uppmanar klädföretag att:
Fair Action arbetar också för att det ska bli lagkrav på företag att respektera mänskliga rättigheter och anställdas rättigheter när de köper in kläder från andra länder.
