”Självklart kan svenska företag stötta mänskliga rättigheter i arbetslivet”

Den 13 juni släppte det globala facket ITUC sin årliga lista över de farligaste länderna att organisera sig fackligt i. I rapporten får respektive land en siffra från 1 till 5, där 5 representerar de farligaste länderna. Ett av dessa länder är Indien. Trots utmaningarna finns möjligheter för svenska företag, konsumenter och ideella organisationer att förbättra situationen för arbetarna, menar den indiska människorättsorganisationen Cividep.

Gopinath K. Parakuni är generalsekreterare för den indiska människorättsorganisationen Cividep.
Gopinath K. Parakuni är generalsekreterare för den indiska människorättsorganisationen Cividep.

Nyligen besökte Gopinath K. Parakuni, generalsekreterare för Cividep, Stockholm för att berätta om villkoren inom den indiska läder- och skosektorn. Fair Action passade på att prata med honom om hur det är att arbeta för mänskliga rättigheter i Indien idag.

Att situationen för fackföreningar och civilsamhället i Indien har förvärrats på senare år vittnar både det globala facket ITUC och Amnesty om. Hur känner ni av det minskade utrymmet för civilsamhället i Indien i praktiken?

– Vi har en stark tradition av organisering i Indien inom de sektorer som är eller tidigare har varit statligt ägda. Men inom läderindustrin finns inget utrymme för varken organisationsfrihet eller kollektivavtal. Tvärtom finns en fientlig inställning till alla typer av organisering. Arbetarna är mer eller mindre fångar eftersom de olika garverierna har en nära relation till varandra vilket gör att en ”besvärlig” arbetare inte kan byta jobb. Ett annat problem är vår fackföreningslag som gör det möjligt för en garveriägare att stänga ute en fackförening även om 90 procent av arbetarna skulle vara medlemmar. Staten i sin tur har en utvecklingsagenda som går ut på att alla som höjer sin röst för arbetsrätt och för att företag ska ta sitt ansvar anses vara mot utveckling, vilket i sin tur gör att du stämplas som antinationalistisk. Regeringen har också möjlighet att dra in det certifikat du behöver som ideell organisation för att ta emot pengar från utlandet, om du är obekväm och ”problematiserar den ekonomiska utvecklingen”. Den indiska regeringen menar att vi är en demokrati, men om du fullständigt stänger ner all opposition tycker inte jag att det är ett hälsosamt samhällsklimat.

Har Cividep utsatts för konkreta hot?

– Vi har hotats av fabriksägare som tillverkar för europeiska företag, både genom hot om stämning och genom att de tagit sig till vårt kontor och hotat oss verbalt. Under åren 2006 till 2008 vet vi om att vi övervakades av myndigheterna på grund av en dispyt vi hade med en fabrik.

Vad kan svenska företag göra för att underlätta arbetet för mänskliga rättigheter och facklig organisering i Indien?

– Vi vill inte be om några tjänster, vi vill bara att de köpande företagen tar sitt ansvar. Vi tycker att de köpande företagen utnyttjar de svaga samhällsstrukturerna och människors utsatthet i Indien. Om de är allvarliga med att vilja ta sitt ansvar behöver de prata med sina leverantörer för att få dem att förstå att de måste leva upp till internationella lagar och konventioner. Europeiska märken har verkligen möjligheten att påverka eftersom vår regering är så fokuserade på att locka köpare. Vi ser en kraftig obalans i hur starkt skyddet är av företagens immateriella rättigheter medan skyddet för arbetarnas rättigheter blir allt svagare.

När Fair Action träffar små och medelstora företag får vi ofta höra att de tycker sig vara för små för att kunna påverka. Hur reagerar du på det?

– Mindre företag kan påverka genom nätverkande och lobbyarbete. Vi ser att lokala industrier och företag anställer personer för att påverka beslutsfattare inom andra områden än mänskliga rättigheter, så det är klart att det går!

Vad kan svenska organisationer, som Fair Action, bidra med?

– En viktig roll är att visa arbetarnas verklighet i produktionsländer som Indien och inom industrier som läderindustrin. En annan viktig roll är att påverka konsumenter att sätta press på företagen. En tredje uppgift det svenska civilsamhället har är att diskutera problem i produktionsländer med företag och underlätta dialogen mellan företagen och de som representerar arbetarna och arbetar för arbetares rättigheter lokalt, avslutar Gopinath K. Parakuni.