Inga förbättringar i sikte för de indiska läderarbetarna

Osäkra anställningar, låga löner på ca 600 kr i månaden och en mängd farliga kemikalier som arbetarna hanterar – utan skyddskläder och ibland till och med barfota. Det är vardagen för människor i Indien som garvar läder till skor och väskor som säljs i butiker i Europa. Den indiska organisationen Cividep har granskat lädersektorn i fem år men ser inga förbättringar inom industrin. Nordiska skomärken spelar en viktig roll för att förändra situationen till det bättre, menar deras generalsekreterare Gopinath K. Parakuni.

Garveri i Kolkata, Indien. Läderarbetare hanterar en mängd farliga kemikalier, ofta utan skyddskläder och ibland till och med barfota. Foto: Tanja Kjeldgaard.
Garveri i Kolkata, Indien. Läderarbetare hanterar en mängd farliga kemikalier, ofta utan skyddskläder och ibland till och med barfota. Foto: Tanja Kjeldgaard.

Cividep har verkat för arbetares rättigheter sedan år 2000. Organisationen har sitt säte i åttamiljonersstaden Bangalore, i delstaten Karnataka i Indien. I staden blomstrar IT- och klädindustrin, vilket också är två av de industrier Cividep arbetar mest med. Under senare år har organisationen också bevakat sko- och läderindustrin som är en mycket viktig industri i södra Indien. De allra tuffaste arbetsvillkoren hittar man längst ner i leverantörskedjan, i garverierna där kohudar blir till smidigt skinn som kan användas i till exempel skotillverkning.

Vad är det största problemen för en läderarbetare i Indien idag?

– Ett problem är den maktposition arbetsgivaren har, i förhållande till arbetaren, då arbetarna mer eller mindre alltid står utan anställningskontrakt. Ett annat problem är de låga lönerna (600-850 kr/mån) och de säkerhets- och hälsorisker som det innebär att garva läder.

En läderarbetare utsätts för hundratals olika kemikalier som ofta är mycket giftiga och kräver skyddskläder. Får arbetarna någon utbildning i hur de ska hantera kemikalierna?

– Nej, arbetarna får inte någon formell träning eller utbildning. De flesta börjar som hjälpredor och sedan sätts de i arbete. Vi ser också att säkerhetsutrustningen på garverierna är minimal. Ibland har de inte ens skor. Jag har besökt garverier i fem års tid och inte sett någon förbättring.

Det har länge rapporterats om hur utsatta läderarbetare är för olika hälsorisker. Det är samtidigt svårt att hitta bevis för att deras dåliga hälsa har en direkt koppling till deras arbete eftersom arbetarna sällan har möjlighet att söka vård för att få en formell diagnos. Har ni stött på samma problem?

– Vi har pratat med flera läkare och de känner inte till alla kemikalier som används i garvningsprocessen och därför är det svårt att direkt koppla substanserna till de allvarliga symtom de ser. Arbetarna har olika tumörer, som kan vara elakartade, men ofta är odiagnostiserade eftersom de oförsäkrade arbetarna inte har råd att gå till doktorn. Om vi ska kunna koppla dessa allvarliga sjukdomstillstånd, bland annat olika cancertyper, direkt till arbetsmiljön måste garverierna vara transparenta med vilka kemikalier de använder.

Cividep har arbetat för att förbättra villkoren i klädindustrin i över femton år. Vilka skillnader ser ni mellan hur klädindustrin och sko- och läderindustrin tar sitt företagsansvar?

– Det är stor skillnad. I klädindustrin är det mycket vanligare med kontroller av arbetsförhållanden, fler flerpartsinitiativ. De samverkar med lokalsamhället, inte så mycket som vi vill, men ändå. Klädindustrin har gått åt rätt håll de senaste 10-15 åren men läderindustrin står still och är helt stängd.

2015 förolyckades tio läderarbetare när en behållare med giftigt avfall exploderade utanför ett garveri i Ranipet, en stad med stor lädertillverkning. Har industrin tagit några lärdomar från den tragiska händelsen?

– Vi har inte hört något gemensamt uttalande från industrin om den här olyckan men det här var ingen enskild händelse. Vi får reda på incidenter i mindre skala hela tiden. Eftersom dialogen med garveriägarna är lika med noll och vi inte kommer in i garverierna så kan vi inte veta vad som händer innanför väggarna.

Två potentiellt viktiga aktörer i en industri där arbetarna är mer eller mindre skyddslösa är myndigheter och fackföreningar. Vilken roll spelar myndigheter och fackföreningar för att skydda läderarbetarna?

– Det finns statliga arbetsskyddsinspektörer men de är kraftigt underbemannade. Det enda fall vi känner till som lett till åtal är Ranipet-fallet vi pratade om tidigare. Vad gäller fackförbunden känner vi till två stora nationella fackförbund som försökt organisera läderarbetare. De säger till oss att garveriägarna gör det mycket svårt för dem att organisera arbetare. Idag finns det knappt några fackligt anslutna läderarbetare i de delar av Indien där vi har insyn.

Vad kan nordiska företag som säljer skor, eller andra läderprodukter, göra för att förbättra arbetsförhållanden och löner?

– Skomärken spelar en viktig roll för att förändra situationen för sko- och läderarbetare. De kan helt klart påverka leverantörer att betala högre löner och erbjuda en bättre arbetsmiljö i fabriker, garverier och för hemarbetare, säger Gopinath K. Parakuni.

Se hela klippet med Gopinath K. Parakuni om vad företag bör göra:

Läs mer om det ökade motståndet mot organisationer och fackförbund att verka i Indien här.