Arbetare i Kina behöver en levnadslön för att kunna bo ihop med sina barn

21 september 20106

Parry Leung, kinesisk människorättsexpert och sociologiforskare i Peking, är inbjuden av Fair Action för att utbilda svenska företag om situationen för arbetare i Kina. Han berättar om de senaste årens framsteg när det gäller arbetarnas kunskap om sina rättigheter, men också om bakslag som ett ökat motstånd mot människorättsorganisationer och arbetare som kämpar för bättre villkor.

IMG_2153-2

Kina är fortfarande ”världens fabrik”. Här tillverkas alltifrån kläder och leksaker till bilar, datorer och mobiler. Några provinser i södra Kina, som Guangdong och Shanghai, står för merparten av tillverkningen. Men de flesta arbetare kommer från det kinesiska inlandet och den fattiga landsbygden. 277 miljoner kineser beräknas flytta inom landet, det motsvarar drygt halva befolkningen inom EU. 61 miljoner barn lämnas kvar för att tas omhand av mor- eller farföräldrar.

– Många arbetare flyttar långt hemifrån för att få ett fabriksjobb och kunna försörja sitt barn och sina föräldrar hemma i byn. De flesta träffar sitt barn endast en gång per år. Det här skapar stora problem, inte minst psykiskt, för barnen och deras föräldrar. Det är också en stor säkerhetsrisk för många barn. Det förekommer att barn skadas allvarligt och omkommer i olyckor, då deras äldre släktingar inte orkar se efter dem, berättar Parry Leung.

Barnomsorg och annan välfärd bekostas inte för migranterna och deras barn. Därför blir det dyrt att ta med sitt barn i flytten. Kinesiska arbetare tjänar visserligen mer pengar än arbetare i många andra asiatiska tillverkningsländer, men de har också betydligt högre levnadsomkostnader. En genomsnittlig månadslön för en fabriksarbetare, inklusive övertidsarbete, motsvarar idag ca 3830 kronor, men arbetarna skulle behöva ca 5740 kronor i månaden för att kunna försörja sin familj och leva ihop med barnet.

För tio år sedan var det få arbetare som kände till sina rättigheter. De senaste tio åren har Parry Leung märkt en klar förbättring när det gäller arbetarnas medvetenhet om sina rättigheter. En stor majoritet av arbetarna kan numera något om den kinesiska arbetsrättslagstiftningen.

Däremot har det blivit svårare för människorättsorganisationer att verka i Kina, inte minst för internationella organisationer eller lokala organisationer som tar emot finansiering från utlandet. Möjligheten till dialog mellan arbetarna och deras arbetsgivare har också försämrats ytterligare.

– Rätten till fri organisering och fria, demokratiska fackförbund är förbjudna i Kina. Men arbetare tillåts välja sina representanter demokratiskt på fabriksnivå. Tidigare uppmuntrades det till och med av en del myndigheter på lokal nivå, för att minska konflikter och strejker. Men detta har nästan helt upphört de senaste åren, på grund av det försämrade ekonomiska läget i landet, menar Parry Leung.

Landets bilindustri är ett positivt exempel som sticker ut och där dialogen mellan arbetare och fabriksledning oftast fungerar bättre. Den industrin är känsligare för strejker eftersom den kräver mer kvalificerade arbetare och har en komplicerad tillverkningsprocess. Därför har arbetarna också lättare att få igenom sina krav.

Parry Leung rekommenderar svenska företag med leverantörer i Kina att satsa på att utbilda arbetarna om deras rättigheter. Att nämna ord som demokrati och mänskliga rättigheter är kontroversiellt, men att utbilda de anställda kring kinesisk arbetsrättslagstiftning är fullt möjligt. Även arbetsgivarna behöver utbildning i hur man för dialog med de anställda eftersom detta är ovanligt på den kinesiska arbetsmarknaden.

En annan väg kan vara att sträva efter några dagars sammanhängande ledighet för arbetarna, så att de kan besöka sin familj och sina barn oftare. Utan en högre lön är det fortfarande en utopi för de flesta arbetare att kunna bo tillsammans med hela familjen.