Kläder

Majoriteten av de kläder vi köper i dag är sydda i länder som Kina, Kambodja och Bangladesh där skyddet för arbetarnas rättigheter är svagt. Kvinnorna som är anställda i fabrikerna jobbar upp till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, men kan i de allra flesta fall ändå inte klara sig på sin lön.

90% av de som jobbar på klädfabrikerna i Kambodja är kvinnor. Foto: Will Baxter
90% av de som jobbar på klädfabrikerna i Kambodja är kvinnor. Foto: Will Baxter

Den kallas för ”kapplöpningen mot botten”, mekanismen att klädproduktionen hela tiden flyttas till de länder där arbetskraften är som billigast. För länge sedan syddes kläder i Sverige, därefter sydeuropeiska länder, sedan Japan och Taiwan. I dag har masstillverkningen av kläder flyttat till länder som Bangladesh, Kambodja, Kina och Vietnam, där det finns gott om billig arbetskraft. Nästa steg är outforskade tillverkningsregioner som Afrika.
Att människor i de här länderna får möjlighet till arbete när stora klädföretag förlägger sin produktion där kan förstås ses som någonting positivt. Men i de fall där företagen inte tar sitt sociala och miljömässiga ansvar riskerar resultatet att bli det omvända – en exploatering av både människor och miljö.

Låga löner, långa dagar och farliga arbetsplatser

Det finns tre kärnproblem i massproduktionen av kläder som den ser ut i dag:

  • Lönerna: Även om de flesta svenska klädföretag i dag kräver att de fabriker de anlitar ska betala den lagstadgade minimilönen i det aktuella landet är den summan ofta för låg för att arbetaren ska kunna leva ett okej liv på den. Vi menar att företag måste arbeta för att betala ut levnadslön. Vi skriver mer om det här.
  • Arbetstiderna: Att de som syr våra kläder jobbar sex eller sju dagar i veckan är mer regel än undantag i dag. I många fall kräver fabrikerna också att de anställda arbetar övertid – ibland under hot om att de blir av med jobbet om de vill gå hem i tid. Resultatet kan bli arbetsveckor på över 70 timmar.
  • Säkerheten: I framförallt Bangladesh är fabriksbyggnadernas dåliga konstruktion ett stort bekymmer. 2013 rasade en stor fabrik, i Bangladeshs huvudstad Dhaka, samman och över tusen arbetare förlorade livet. Även om säkerhetsfrågan nu tas på större allvar är det fortfarande många fabriker i produktionsländerna som är instabila, där brandskyddet brister, temperaturen är så hög att människor svimmar eller blir sjuka och där säkerhetsutrustning saknas för arbetarna.

Vad gör företagen?

I dag har de stora spelarna på den svenska klädmarknaden formulerat så kallade uppförandekoder, alltså regler som deras leverantörer måste följa och som i förlängningen också är ett löfte från klädföretaget till konsumenten. Här kan du till exempel läsa H&M:s uppförandekod. Reglerna kan gälla både arbetsmiljö, miljö i stort, arbetstider och rätten att organisera sig i en fackförening.

För att försäkra sig om att reglerna i uppförandekoden faktiskt följs genomför en del av klädföretagen rutinmässiga kontroller hos sina leverantörsfabriker. Få företag väljer dock att berätta hur deras fabriker klarar sig i granskningarna. Och få företag granskar de leverantörerna som säljer varor eller råmaterial till den fabrik som märket själv samarbetar med. Inte heller granskar man de fabriker som, i många fall, anlitas av leverantörsfabrikerna som så kallade underleverantörer. Man kan konstatera att det är här, längre ner i leverantörskedjan, som arbetare riskerar att fara som mest illa i dag.

Fair Action efterlyser mer transparens i modeföretagens leverantörskedjor bland annat vad gäller var företagen producerar, hur de ser till att deras regler följs och vad de gör när de upptäcker brott mot sin uppförandekod.

För den vetgirige: Lite fakta

Den svenska modebranschen växer så det knakar. 2015 uppgick försäljningen i Sverige till 98 miljarder kronor, en ökning med 18% sedan 2011. Under samma period har exporten av kläder och mode ökat med 67%.

Sverige är hemmaplan för världens näst största klädföretag – H&M. H&M-gruppen omsatte år 2015 över 180 miljarder kronor, vilket är mer än hela Kambodjas BNP, alltså värdet av alla de varor och tjänster som produceras i landet. H&M:s affärer går strålande, de ökade sin försäljning med 19% från 2014 till 2015. Nu är det bara det spanska företaget Inditex, ägare av bland annat Zara, som är större.